Stentvättade jeans
från Cheap Monday, köpta sommaren 2009:
Jag köpte dem utan att prova dem. Jag stod svettig och svimfärdig på Weekday i Stockholm City. Hjärtat slog sådär hårt som det gör när man inser att man håller på att göra ett riktigt lyckat impulsköp. Det var tjugo minuter
kvar tills jag började mitt eftermiddagspass som toalettstädare på Skansen, men oron
över att komma försent till jobbet dunstande i den kvava sommarvärmen när jag
fick syn på De Fantastiska Jeansen.
Innan jag gick till busshållplatsen smet jag in i en provhytt på HM och drog på mig
dem med fumliga händer. De satt perfekt! Det var magiskt! De kramade om mina
lår så hårt att det stack i huden och sved lite kring midjan
när jag böjde mig ner. Hela arbetspasset, medan jag skurade toaletter och plockade
upp fimpar ut urinoarer iklädd de beiga cargobyxor som var en del i min oerhört osexiga
arbetsuniform drömde om jag om de där supertrendiga jeansen och hur jag skulle glida fram genom sommarkvällen i dem, över Djursgårdsbron och längs Strandvägen
till nån uteservering på söder.
Helt otroligt snygg.
Man tänker sig att ett riktigt bra köp ska förändra ens liv,
att man liksom ska bli någon annan. Ett par nya jeans är inte bara ett par nya jeans. De är ett löfte. De ska öppna dörren till ett nytt liv. Iklädd dem ska man bli festens mittpunkt; en ny och
alldeles fantastisk person. Iklädd dem ska man veta vad man vill med livet. Jeansen,
tänkte jag där jag stod med toalettborsten i högsta hugg, skulle föra mig till den
bästa utbildningen, den egna lägenheten, den perfekte pojkvännen och de
coola kompisgänget. Men bara några månader senare, i ett ögonblick av dåligt
självförtroende, fick jag för mig att min rumpa såg stor ut i dem. Sedan bar jag
dem inte på ett år. Efter det slets och tänjdes och nöttes de snabbt ut, som
billiga jeans gör, och idag är de slappa kring midjan och alldeles för ljusa
kring knäna. Varje gång jag har dem på mig, tänker jag på allt det underbara som jag
och jeansen skulle kunna göra tillsammans. Magin är borta, men ibland är det som att
jag fortfarande hoppas.
Ärmlös blus, köpt på Cos, sommaren 2011:
Sommaren 2011 satt jag åtta timmar om dygnet i ett kontorslandskap och tog samtal från ensamma, medelålders män som klagade
över sina parabolantenner och skrek åt mig när jag vägrade skicka dem en ny faktura.
Jag jobbade i kundtjänst. Kundtjänst; platsen dit drömmar kommer för att dö och
den lilla värdighet man äger slipas bort i takt med att kön växer (ja, ni vet: ”Du har plats ÅTTIOFEM i kön”. Det är
lika hemskt att ta samtalen som att
sitta i kön. Om inte värre.) Det var en fruktansvärd sommar på många sätt. Och
jag har aldrig köpt så många och så dyra kläder som då. Det var väl nån kväll efter jobbet. Jag
dröjde mig väl kvar på stan som man gör när man inte vill gå hem och tänka på den gångna arbetsdagen. Jag ville väl köpa ett riktigt onödigt plagg, som man gör när man rastlös och otillfredsställd. På Cos var det varmt och svettigt.
Ståendes i provhyttens skoningslösa ljus sa jag till mig själv att jag såg vansinnig ut. Det var
som att ha på sig ett missfärgat skjortbröst. Min hals verkade tjock, mina axlar breda. Men sedan tänkte jag som man gör när man lyfter glaset mot
läpparna strax innan man blir riktigt full: VARFÖR INTE? VEM BRYR SIG? JAG KAN
GÖRA VAD FAN JAG VILL!
Och så köpte jag den.
När hösten kom
flyttade jag till Uppsala. Jag var ett nervvrak. Jag förstod ingenting. Jag
hade fått ett nollningsschema men tiden eller platsen verkade ha ändrats, för i
parken där vi skulle ses var det tomt. Jag hade inte telefonnumret till någon och var tre dagar sen. Jag irrade runt i timmar, iklädd den
blåa blusen och min skamlig dyra kjol från American Apparel och frågade varenda
skränigt nollningsgäng jag mötte om de var min klass. Det var det aldrig. Jag
satt i Engelska Parken och åt hämtmat och grät och ringde min mamma och sa att
jag borde flytta hem, jag skulle aldrig få vänner, jag borde aldrig kommit, vad
gjorde jag här? Nej, jag var inte 18 år gammal, och nej jag hade inte flyttat
dit från en småstad. Jag var vid tillfället 22 år och hade åkt 40 minuter med
tåg. Jag kommer väl aldrig växa upp, tänkte jag, och den ljusblåa blusen, så
smakfullt designad men lika plastig och stel som ett vanligt HM-plagg,
fläckades av mina tårar i takt med sensommarkvällen föll över Uppsala. Det
hjälpte liksom inte det minsta att jag hade världens snyggaste outfit på mig: jag
kände mig ändå som ett barn.
