Zorn

Dagens outfit den 17 maj: Jag kommer aldrig att bli vuxen.

 Stentvättade jeans från Cheap Monday, köpta sommaren 2009:

Jag köpte dem utan att prova dem. Jag stod svettig och svimfärdig på Weekday i Stockholm City. Hjärtat slog sådär hårt som det gör när man inser att man håller på att göra ett riktigt lyckat impulsköp. Det var tjugo minuter kvar tills jag började mitt eftermiddagspass som toalettstädare på Skansen, men oron över att komma försent till jobbet dunstande i den kvava sommarvärmen när jag fick syn på De Fantastiska Jeansen. Innan jag gick till busshållplatsen smet jag in i en provhytt på HM och drog på mig dem med fumliga händer. De satt perfekt! Det var magiskt! De kramade om mina lår så hårt att det stack i huden och sved lite kring midjan när jag böjde mig ner. Hela arbetspasset, medan jag skurade toaletter och plockade upp fimpar ut urinoarer iklädd de beiga cargobyxor som var en del i min oerhört osexiga arbetsuniform drömde om jag om de där supertrendiga jeansen och hur jag skulle glida fram genom sommarkvällen i dem, över Djursgårdsbron och längs Strandvägen till nån uteservering på söder.

Helt otroligt snygg. 

Man tänker sig att ett riktigt bra köp ska förändra ens liv, att man liksom ska bli någon annan. Ett par nya jeans är inte bara ett par nya jeans. De är ett löfte. De ska öppna dörren till ett nytt liv. Iklädd dem ska man bli festens mittpunkt; en ny och alldeles fantastisk person. Iklädd dem ska man veta vad man vill med livet. Jeansen, tänkte jag där jag stod med toalettborsten i högsta hugg, skulle föra mig till den bästa utbildningen, den egna lägenheten, den perfekte pojkvännen och de coola kompisgänget. Men bara några månader senare, i ett ögonblick av dåligt självförtroende, fick jag för mig att min rumpa såg stor ut i dem. Sedan bar jag dem inte på ett år. Efter det slets och tänjdes och nöttes de snabbt ut, som billiga jeans gör, och idag är de slappa kring midjan och alldeles för ljusa kring knäna. Varje gång jag har dem på mig, tänker jag på allt det underbara som jag och jeansen skulle kunna göra tillsammans. Magin är borta, men ibland är det som att jag fortfarande hoppas.

Ärmlös blus, köpt på Cos, sommaren 2011:

Sommaren 2011 satt jag åtta timmar om dygnet i ett kontorslandskap och tog samtal från ensamma, medelålders män som klagade över sina parabolantenner och skrek åt mig när jag vägrade skicka dem en ny faktura. Jag jobbade i kundtjänst. Kundtjänst; platsen dit drömmar kommer för att dö och den lilla värdighet man äger slipas bort i takt med att kön växer (ja, ni vet: ”Du har plats ÅTTIOFEM i kön”. Det är lika hemskt att ta samtalen som att sitta i kön. Om inte värre.) Det var en fruktansvärd sommar på många sätt. Och jag har aldrig köpt så många och så dyra kläder som då. Det var väl nån kväll efter jobbet. Jag dröjde mig väl kvar på stan som man gör när man inte vill gå hem och tänka på den gångna arbetsdagen. Jag ville väl köpa ett riktigt onödigt plagg, som man gör när man rastlös och otillfredsställd. På Cos var det varmt och svettigt. Ståendes i provhyttens skoningslösa ljus sa jag till mig själv att jag såg vansinnig ut. Det var som att ha på sig ett missfärgat skjortbröst. Min hals verkade tjock, mina axlar breda. Men sedan tänkte jag som man gör när man lyfter glaset mot läpparna strax innan man blir riktigt full: VARFÖR INTE? VEM BRYR SIG? JAG KAN GÖRA VAD FAN JAG VILL!

Och så köpte jag den.

 När hösten kom flyttade jag till Uppsala. Jag var ett nervvrak. Jag förstod ingenting. Jag hade fått ett nollningsschema men tiden eller platsen verkade ha ändrats, för i parken där vi skulle ses var det tomt. Jag hade inte telefonnumret till någon och var tre dagar sen. Jag irrade runt i timmar, iklädd den blåa blusen och min skamlig dyra kjol från American Apparel och frågade varenda skränigt nollningsgäng jag mötte om de var min klass. Det var det aldrig. Jag satt i Engelska Parken och åt hämtmat och grät och ringde min mamma och sa att jag borde flytta hem, jag skulle aldrig få vänner, jag borde aldrig kommit, vad gjorde jag här? Nej, jag var inte 18 år gammal, och nej jag hade inte flyttat dit från en småstad. Jag var vid tillfället 22 år och hade åkt 40 minuter med tåg. Jag kommer väl aldrig växa upp, tänkte jag, och den ljusblåa blusen, så smakfullt designad men lika plastig och stel som ett vanligt HM-plagg, fläckades av mina tårar i takt med sensommarkvällen föll över Uppsala. Det hjälpte liksom inte det minsta att jag hade världens snyggaste outfit på mig: jag kände mig ändå som ett barn.

Svar på tal